Den 31 december, 2012

Så var året slut, men inte tiden. Förutsägelserna om undergångar hade kommit bullrande genom huvudingången, men skamset smugit ut köksvägen. Det var nog bara att inse att världen fortsätter att existera ett tag till.

Han tyckte att det var dags att göra som maya-folket: när en kalender har gått hela varvet runt, så får den börja om igen. Ungefär som kugghjulen i en klocka. Kugghjul vet ingenting om tid, utan snurrar bara vidare.

Han skulle göra ett bokslut och börja se bakåt. Kanske släktforska. Det är lättare förklara saker när de väl har hänt än att förutse vad som kommer att ske. En sanning som är välbekant för ekonomer...

Att se framåt
Att vetenskapligt förutsäga framtiden kräver en verifierad modell av ett händelseförlopp. Dessutom behöver förloppet vara repeterbart. Händelser i omgivningen får inte komma nära förloppet och om de gör det, måste förloppet tåla störningarna. Förloppet måste helt enkelt vara nära stabilitet.

Djur kan inte föreställa sig rädsla eller död. De känner inte ångest och kan inte planera. För sådant krävs en hjärna som kan dra slutsatser och hantera begreppet framtid. Mycket av detta sker i hjärnans frontallober och sådana har bara arten människa.

Trots de uppenbara svårigheterna att förutse förlopp i verkligheten, har människan alltid fascinerats av förutsägelser. Profeter, siare, orakel, spåkvinnor, astrologer, shamaner, finansanalytiker och affärsmän har alltid haft åsikter om jordens undergångar, domedagar, gudars återkomster, blivande hustrur, missväxt, stjärnfall, konjunktursvängningar och kursuppgångar. Men osäkerheten vinner. Det är den som skapar överraskningar, affärschanser och lotterier.

”Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig.”

Too-ticki
i Mumindalen