Den 13 december, 2012

Medan han satt i sin igensvetsade cylinder tänkte han på tiden. Han tänkte på den mätbara och tickande tiden – Kronos. Han tänkte på den upplevda tiden, ögonblickets tid och på tidsandan – Kairos. Kronos och Kairos gick sällan i takt, inte ens hand i hand. De var inga tvillingar som alltid var överens, utan mer syskon som var oense och till och med osams.

Han hade glömt att ta med sig en klocka, så visste inte om klockorna hade stannat eller om tiden hade slutat gå. Plötsligt började alla saker fara runt i kapseln. Han visste inte om jorden hade gått under.
I den allt mer unkna luften kände han sig som en hjärna i en konservburk. Han stod inte ut längre, så han använde konservöppnaren till att öppna locket inifrån – och tittade ut.
Världen såg ut ungefär som när han kröp in i cylindern. Hade inget hänt? Eller hade han varit borta så länge att världen hade byggts upp igen? Var det en bättre värld?

Kronos och Kairos
Kronos var en av de grekiska gudarna. Han skapade misstämning och fejder runt sig. Han höll också reda på tiden. Det var kanske två arbetsupgifter som låg nära varandra...
Kairos var möjligheternas gud i den grekiska mytologin. Han hade vingar på fötterna. Hans gudom representerade den subjektiva tiden, livets cykler och årstider – inte den utstakade och objektva tiden. Om han hade levt idag hade vi troligen hört honom upprepa ”Carpe diem”.

”Världen är serie av flyktiga ögonblick där vilket som heslt kan säga oss något viktigt.”
Alfred Eisenstaedt