Den 12 april, 2012
Han promenerade lojt i vårsolen och njöt av det återvändande ljuset.
I kanten på gräsmattan låg allehanda skräp som syntes i all sin anskrämliget innan gräset började växa.
Solen reflekterades i spruckna glasflaskor och buckliga metallburkar. Mitt i bråten upptäckte han en bekant form.
Den såg ut att vara stor och tung.
Därför gick han raskt hem och hämtade en skottkärra.
Tillbaka vid grässläntens bråte, föste han undan skräpet och baxade upp sitt fynd i skottkärran.
Han gick mycket belåten hem med sin tunga last – en ärgad etta.
Mäta tiden
Naturen var länge den enda tidmätaren som människan behövde. Man arbetade på dygnets ljusa timmar. Jakt och åkerbruk bestämdes av årstiderna.
När organiserade samhällen började växa fram, behövde även tiden mätas och regleras. Araber och kineser kunde mäta tiden med hjälp av en jämn ström av vatten som fyllde behållare efter behållare. Soluret, som ger tiden som en skugga från en pinne, användes under antiken.
En tidig engångsklocka var det graderade stearinljuset. Timglaset uppfanns på 1200-talet. Sand rinner genom ett hål och ner i en graderad behållare. Sedan vänder användaren på timglaset och förloppet upprepas.
Den mekaniska klockan är jämngammal med timglaset. Drivkraften är en pendel eller ett lod. Noggrannheten ökade med uppfinningen av kugghjulet. Galileo studerade pendelrörelser i slutet på 1500-talet. Han skissade på en maskin som använde pendeln och ett balanshjul - en oro. Noggrannheten ökade markant.
När urfjädern uppfanns i början av 1500-talet kunde uret göras litet. Utvecklingen inom finmekaniken gick så långt att man kunde bära klockan i västfickan. Armbandsur såg dagen ljus för drygt 100 år sedan. På 1970-talet kom de elektroniska armbandsuren och tiden blev digtial för gemene man.
Men hjälp av atomuren kan människan idag mäta tid med mycket stor precision. Vi använder atomur till och med för att definiera tid.
Naturen var länge den enda tidmätaren som människan behövde. Man arbetade på dygnets ljusa timmar. Jakt och åkerbruk bestämdes av årstiderna.
När organiserade samhällen började växa fram, behövde även tiden mätas och regleras. Araber och kineser kunde mäta tiden med hjälp av en jämn ström av vatten som fyllde behållare efter behållare. Soluret, som ger tiden som en skugga från en pinne, användes under antiken.
En tidig engångsklocka var det graderade stearinljuset. Timglaset uppfanns på 1200-talet. Sand rinner genom ett hål och ner i en graderad behållare. Sedan vänder användaren på timglaset och förloppet upprepas.
Den mekaniska klockan är jämngammal med timglaset. Drivkraften är en pendel eller ett lod. Noggrannheten ökade med uppfinningen av kugghjulet. Galileo studerade pendelrörelser i slutet på 1500-talet. Han skissade på en maskin som använde pendeln och ett balanshjul - en oro. Noggrannheten ökade markant.
När urfjädern uppfanns i början av 1500-talet kunde uret göras litet. Utvecklingen inom finmekaniken gick så långt att man kunde bära klockan i västfickan. Armbandsur såg dagen ljus för drygt 100 år sedan. På 1970-talet kom de elektroniska armbandsuren och tiden blev digtial för gemene man.
Men hjälp av atomuren kan människan idag mäta tid med mycket stor precision. Vi använder atomur till och med för att definiera tid.
En sekund definieras som varaktigheten av 9 192 631 770 perioder för den strålning som svarar mot övergången mellan två nivåer i grundtillståndet av cesium-133-atomen.
|
Tillbaka |